Men visst är det något visst med en viss sorts "kärlek" till vissa personer. I alla fall i mitt liv.
Jag har en riktigt gammal rostig sådan.
Med extremt ojämna mellanrum hittar vi tillbaka till varandra.
18 år var jag allra första gången.
Det är alltså....
Snart trettiofem år sedan!
Vi var aldrig ett "par" på det sättet att vi umgicks dagligen eller bodde tillsammans.
Rätt som det var spenderade vi en kväll, natt och förmiddag tillsammans.
Så höll vi på fram till jag var 26-27 år.
Ett långt uppehåll hade vi, när vi varken sågs eller hördes, mer än julkortet jag skickade varje år, alltid.
Sen, en sen sensommarkväll i duggregn och kolsvart mörker krockade vi med varandra på Gustaf Adolfs Torg. Med en kompis hade jag lyssnat på bra musik under kulturveckans sista kväll. Hon skulle jobba dagen efter, men inte jag, så jag stannade kvar.
Plötsligt stod vi mittemot varandra efter ungefär 20 år. Ingen av oss tvekade vem den andre var. Båda tyckte att den andre såg exakt likadan ut som förr. Vi blev lika glada båda två och bestämde oss för att ses, snart.
Det gjorde vi.
Efter fem minuter var det som om de där åren inte existerat.
Vi åt, pratade, pratade, drack vin, pratade och älskade och pratade igen.
Fram till strax innan jag träffade Maken, fortsatte vi att ses. Till och från, fram och tillbaka. Jag har varit helt övertygad om att det endast har varit, tja, en fysisk grej, en älskare och samtidigt verkligt god vän.
Tills för någon tid sedan.
Jupp, jag har varit otrogen med honom, det har jag. Moraliskt tveksamt, men känslomässigt och fysiskt inte det minsta.
Då! Plötsligt inser jag.
Han är mitt livs kärlek!
Det finns ingen annan jag någonsin känt mig lika naturlig, vacker, åtråvärd, glad och nöjd tillsammans med.
Å så vill den rackarn inte ha något förhållande!
Jättetrist tänkte jag, ända tills jag efter lite funderande insåg att:
Det vill ju faktiskt inte jag heller, alltså på det sättet att jag vill leva tillsammans med någon.
Men att veta, att det finns en person som jag är viktig för och som bryr sig, det vill jag.
Helt enkelt en "KK" de Luxe, med extra allt!
(eller två...)
Pussen då
!
Ama de casa
18 januari 2013 10:52
Men vilken underbar historia! (Utom otrogenheten då, sånt gillar inte jag. Men det är ju jag det)
Hoppas ni får det fantastiskt tillsammans fortsättningsvis också, sen får väl framtiden utvisa vart det leder :-)
http://amacasa.wordpress.com
Li-Lo
18 januari 2013 14:53
Ja, det är en bra historia och att den är min är bra för mig.
Jag är faktiskt inte heller för att vara otrogen och skulle aldrig vara det i ett förhållande där jag kände att jag betydde något för den andre. Never!
Mikaela
19 januari 2013 14:29
Så du hade ett ess i ärmen. Man får spela sina kort så bra man kan.
Lycka till nu!
Li-Lo
19 januari 2013 17:02
Såklart!
Kramkram
Hanna
19 januari 2013 16:04
Låter mysigt! Det behöver inte alltid vara så efter mallen - bli kära skaffa hus gifta sig skaffa barn. Alla förhållanden har sina vägar och så länge vägen känns rätt så är den det.
Kramar
http://hannastankar.bloggplatsen.se
Li-Lo
19 januari 2013 17:01
du är bra klok du unga dam : )
Det känns och har alltid känts rätt med honom...
Li-Lo
20 januari 2013 11:30
Jaa, det är det, en himla tur faktiskt! :)