Faktiskt en fantastisk sak att få fira sin pappas 90-årsdag. Trots all oro och stress han och mamma jobbade upp innan, så blev det:

Så himla bra!

På dagen hade de öppet hus i sin lägenhet, jag och min systerdotter T var på plats före 11. Det mesta hade vi fixat hemma. Lite olika små sandwichar som plockades fram och plockades undan och till kaffet fantastiskt god Prinsesstårta.

Eftersom det inte är det lättaste att köpa en GÅVA till någon som har levt ett långt liv och redan äger det han behöver, så kom många med förbruknings varor. Samt förstås underbara buketter med blommor.

Det blev nog fler flaskor whisky, konjak och vin än vad som hinner förbrukas innan 100-årskalaset!

Av oss barn fick pappa en helg på Västkusten, där en del av familjen bor. Han får sällskap på tåget av en systerson, och vi som är kvar här hemma tar hand om mamma.

Det kändes som en mycket bättre present än att köpa en – - Jaa, vadå?

Vid femtiden bytte vi lokal, dags att åka hem till syster. När jag har räknat efter så blev vi 49 personer, varav hela TVÅ inte var familj eller ingift familj.

Den yngsta ett halvår och pappa som Nestorn.

Från Finland, Schweiz, Kungsbackatrakten och Oxelösund kom de lite mer långväga och resten runt om Stockholm.

Systrar, bror, svägerska och svåger hade gjort ett förrättsbord med något smått och något gott för alla, vegetarianer och muslimer inräknade.

Sen smaskade vi i oss hjort och rådjursstek med potatis, goda såser och andra tillbehör.

Även en av de små söta jäntorna vi har i familjen fyllde år, för hennes del blev det sju stycken den här gången!

Så när det var dags för tårta fick hon en egen, min brorsdotter hade gjort födelsedagsbarnen varsin, samt en extra utan laktos.

Kvällen gick, det hölls flera fina och roliga spontana tal, Jamåhan och Jamådom leva sjöngs på svenska, finska och engelska.

Mambo-sonen tog massor av foton, men han är inte färdig med redigering och kontroller av dem ännu, så de får ni se senare.

Vi lyckades i princip samla alla gästerna för ett gruppfoto, gossen sprang fram och tillbaka tre gånger och fotade med självutlösare. När han ÄNTELIGEN var klar med det kommer en av bröderna lufsandes uppför källartrappen! Det blev några till, men med fotografen kvar bakom kameran.

De Gamle som varit igång hela dagen stannade ända till 23-tiden och jag tycker han ser ut att ha haft en rätt bra afton

  eller hur?

 Själv kom jag hem vid halv två.

Ändå tycker jag inte att jag hann prata och skratta färdigt med alla jag skulle velat göra det med.

Jaja, det får jag väl göra på 100-års kalaset!

Pappa han hade köpt nya byxor,(själv såg jag inte prislappen som hängde kvar, men andra noterade den.)

I går morse var han nog både trött och omtumlad, för han ringde både syster och mig och frågade om vi visste vems byxor det var han hittat hemma hos dem, med både dörr- och bilnycklar i fickan!

När det händer så mycket på en enda dag, kan ingen begära att man ska känna igen ett par brallor man bara sett en enda gång förut, eller hur?

Till de av er som var med och gav min Pappa en härlig fest vill jag säga:

            Världens största Tack och tala om för er att ni är Underbara!

Till er och alla er andra....

                                             Pussen då!   

Visserligen blir det inte så jättehårt, emedan mitt lilla korta ben kanske inte ger den kraft jag skulle önska. Men det kan faktiskt ge resultat ändå.

Häromdagen gjorde jag det och jag kände mig så nöjd efteråt. Och det bästa av allt, är att de andra som var inblandade också är nöjda med att jag stampade till.

De Gamle var i 100 % stresstillstånd. Jag förstår att det är stort att fylla 90, självklart.

Problemet är att de blir vresiga och faktiskt elaka mot varandra när de jagar upp sig. Fadern har hela tiden förnärmat undrat:

”Ska jag inte få bestämma någonting, det är faktiskt jag som fyller år!”

Jag blir ledsen och trött av allt det här, så jag ringde till min syster och sa: ” Nu åker vi till De Gamle, sätter oss ner och pratar igenom allt i lugn och ro”.

Min tanke var att få pappa att förstå att vi inte vill ”ta över” för att ta ifrån honom någonting, utan att vi vill göra det här, för att han ska få en fin dag och bara kunna koppla av.

 I min familj är det så här (kanske i andra också) att eftersom jag är lill-flickan, är det jag som kan hantera vår pappa bäst.  Men trots det var jag inte alls säker på att han inte skulle bli stött över våra tankar, planer och idéer.

Vi satte oss i alla fall tillsammans med lite mat och gick igenom vad som ska ätas, vem som ska göra vad och vem som ska ha ansvar för vilka delar av detta firande. Jag fick till och med min vilja igenom att det inte ska serveras ”något starkt” (bara lite sherry) på dagen.

Herre min je, tänker ni, ska det vara så svårt att ha ett litet kalas.

Tjaa, om ni kallar ett öppet hus, med allt mellan 10 och 30 gäster SAMT en middag hemma hos syster med uppåt 50 vuxna och tiotalet barn ett LITET kalas, så.

Många av gästerna ska dessutom inhysas någonstans en, två eller tre nätter.

Jag kommer att basa för Öppet hus-biten.

För att det ska bli så enkelt som möjligt, kommer jag att göra sånt man kan nibbla i sig direkt med händerna. Små trekantiga dubbelmackor och tunnbrödsrullar med fyllning i bitar, tänkte jag. Tårta ska det så klart finnas, men den får vi tack och lov hjälp med av en av mina ”nyfunna” brorsdöttrar som är konditor och dessutom enormt duktig på att göra fina saker. Den ska jag verkligen se till att få ett foto på.

De Gamle är ännu så länge jättenöjda med att vi gjorde detta. Pappa har släppt taget i alla fall lite grand, han vågar (nästan) lita på att vi kommer se till att alla blir mätta och nöjda och att vi faktiskt klarar oss själva. Jag är som sagt minstingen och har faktiskt fyllt 50 med råge.

Det kan bli så rätt, när man lyssnar till sitt inre och gör det som känns viktigt, även om man inte är riktigt säker på hur det ska bli. 

Med dessa visdomsord önskar jag er en dräglig sabbat,

                                      pussen då    

Alla har olika uppgifter i livet, är det så?

Min tycks vara MELLANHAND.

Öbo-sonen, han har bara mobiltelefon och den är oftast inte påfylld med pengar.

Således, när han behöver kontakta, till exempel sin vårdcentral. Då skickar han mig ett SMS ”ring mej”. Jag ringer honom, han talar om för mig vem han vill komma i kontakt med, jag ringer dem och ber dem ringa honom.

Eller också frågar han om jag kan fråga lillebror om han har någon tröja, jacka eller något annat som han inte använder.

Maken är det samma sak med, han går en utbildning just nu. Behöver han prata med någon myndighet, så får jag ringa upp och be dem kontakta honom. Där kan det förstås även vara att jag behöver hjälpa till med språket.

Sen har vi mellanhandhavandet hemma i våningen, man skulle i alla fall kunna tro att det är betydligt större än ynka 66 kvm.

Sonen vill veta om Kära Make ska duscha, då frågar han mig.

Kära Make undrar om sonen har lånat hans tofflor, då frågar han självklart mig. Sen undrar Kära Make om Sonen ska äta upp resterna i kylen eller om han kan ta dem.

Sen är det resten av familjen, ungefär så här går det till när vi ska träffas:

Jag ringer min bror eller min syster.

”Fråga xxx om zzz ska ta med det eller ska du, i så fall kan väl yyy komma och hämta dig, men kolla först med zzz så han inte redan är på väg.

Sen kan du väl ringa mamma och fråga om det är något de behöver, som xyz kan ta med? Förresten kan du följa med ZXY och hämta mamma och pappa, eller ska YZX göra det?”

Så där håller vi på i all evinnerlighet, men konstigt nog brukar alla komma fram och det finns mat så det räcker till alla!

Och vad har jag för yrke?

Mellanhändernas mellanhand!

Men förutom att jag är mellanhanden som kopplar ihop samtal, har jag även uppgiften att förmedla information, till mina kollegor och om vårt arbete till de som vi servar.

Vad heter förresten mellanhand på engelska?

                               Inbetweenhand??

För övrigt imponeras jag av rubrikskaparna i kvällspressen. Artiklar om Sveriges Mästerkock, ger full pott i dag. GRISPANIK skriker den ena och RISOTTORABALDER den andra!

                            Här kommer i alla fall:

                               Pussen då   !

            Rakt på dig, från mig, utan minsta lilla mellanhand!

Hon föddes i Finland, en i raden av många syskon även hon. Mormor hade dessutom en tvillingsyster.

De blev moderlösa i tidig ålder, men fick så småningom en styvmor (jag tror minsann det var hembiträdet som ”uppgraderades”) De var svensktalande finnar, jag har mina aningar om att de minsann ansåg sig vara lite förmer än de som talade finska. Min mamma har ett sorgligt foto där de sitter hela syskonskaran, alla även flickorna har skalade skallar då de haft löss.

Den då ensamma pappan hade väl varken tid eller kunskap att sköta barnen och deras hår på rätt sätt.

Som fjortonåring var det dags att försörja sig själv genom att fara över till Sverige och arbeta som piga.

Var och hur hon träffade Morfar vet jag inte. Vad jag vet är att de inte alls hade det fett, även om det säkert var mycket bättre när väl Mamma föddes som litet sladdbarn. Mormor fortsatte att dela ut Svenska Dagbladet på Östermalm tills hon gick i pension.

På den tiden ingick även att kassera in pengar för tidningen, och det sved tydligen rejält för dessa ”fina människor” att punga ut med den summan ibland.

 Hon fick även uppleva en belevad herre som öppnade dörren lyfte på nattskjortan med orden: ”Jag är ensam, frun!”

Det påstås (och jag ser det själv även till utseendet) att jag är lik min Mormor, hon lär ha pratat med allt och alla och hade talesättet ”Sittande fågel får inget”.

Sanningen i detta fick jag för övrigt erfara senast i går. Då ringde jag på hos grannen med några hemodlade chili, genast fick jag med mig en burk hemkokt etiopisk het sås!

Där passar väl även ”Är man folk, så har man folk” in tycker jag.

Hon verkar för övrigt burit med sig mycket klokhet i form av sådana visdomsord. ”Rött och grönt till varje måltid” känns ju idag väldigt antioxidantskt-rätt, eller?

Tvättar händerna så fort jag kommer innanför dörren.

Så fort jag vaknar likaså, ”Man vet aldrig var de har varit på natten”

Dessutom uppfostrade de min Mamma med massor av kärlek, beröm och utan aga. Självklart idag (?), men knappast på tjugo och trettiotalets Söder.

Dom sagt hade hon en tvillingsyster. De medverkade i ett TV-program med Lennart Hyland, där tvillingpar fick göra olika saker för att se vilka som var mest lika. Ett slags SM i tvilling!   

Guldet knep ett par herrar åt sig, men Mormor och Gammelmoster tog i alla fall silvret!

Att vara med i TV på den tiden hade en annan genomslagskraft kan man säga, barnen lär ha flockats runt dem när de gick ut efteråt!

Mormor dog som sagt en för tidig död på grund av en trafikolycka i mörker, vilket har fått mig att alltid bära reflex, utan att någonsin tycka att det var töntigt.

Gör det ni med!

Gammelmoster

  (googlade oväntat fram en bild på henne!!! )

som blev ensam kvar när Mormor dog, fick problem med psyket efter det. En dag skulle vi hälsa på henne, först gick min lilla moster in och blev igenkänd på en gång, min mamma G.. kände hon också igen. Så skulle jag presenteras och de frågade: - Ser du vem det är då? – Jamen det är ju G.., en gång till, sa den lilla gumman förnöjt.

Av detta kan man förstå att jag kanske är lik mor min en smula till utseendet?

Och henne ska jag berätta mer om, en annan gång!

            Pussen då    !

Att fortsätta att berätta lite om Familjen?

Här kommer minnen och hågkomster i en halvsalig röra från Mammas del av det hela. Eftersom jag hade förmånen att få ta del av Mormor och Morfars liv lite grann, (till skillnad mot Farmor och Farfars) så blandar jag med egna minnen.

Mamma växte upp på Söder i Stockholm och pratar än idag stockholmska så det tjongar om det.

Här är det inte tal om att uttala rev, elg, eta och så vidare på något annat sätt än just så.

Heter man Anders, får man finna sig att heta Andurs, precis som måttet självklar heter metur och inget annat.

De bodde där Södersjukhuset nu finns, i så kallade ”nödbostäder”, baracker som smälldes upp i en hast. Området kallades Årstalunden.

Senare flyttade de till Blekingegatan, den lägenheten bodde min morfar i till den dag han dog.

Då var jag bara 9 år, men jag har en del minnen kvar.

Min mamma hade två syskon, en syster tio år äldre och en åtta år äldre bror som dog i en tragisk olycka när mamma var 12 år.

Han var ute i skärgården med vänner och festade, ungdomarna drack alkohol även på den tiden, faktiskt.

På något sätt föll han från ett tak eller en balkong och omkom. Vad jag har förstått så skulle han briljera lite för en flicka han vässade på!

Mina morföräldrar fick springa ner till en affär för att ta emot samtalet och sedan vänta tills det gick en båt för att kunna åka ut och hämta honom.

Mamma har sagt att hon var så ledsen han var alltid så snäll mot henne, och att hon tyckte det var så obehagligt att de sydde om de byxor han haft på sig till henne. 

Hennes underbara lilla ettriga syster fick dock leva tills hon var över nittio. Hon hade ett favorituttryck som gällde för det mesta i livet ” Va e re här för jävla skit”!

Min morfar föddes i Sillhövda i Blekinge, men som barn flyttade han med sin familj till Ekerö, där de blev statare. Han hade många syskon som man hade på den tiden. Han och en av bröderna fick turas om med att gå till skolan på vintern, för de hade bara ett par kängor!

Så vitt jag vet jobbade han på byggen och lite annat. Han hade även kört häst och vagn inne i stan och jag minns att han berättade att hans häst hette Sigurra! Undrar om han inte nämnde att han en gång börjat som baljrunkare?

Han var den vänligaste och mest tålmodiga som gått varannan dag i ett par kängor.

Han hade haft mina bröder hos sig en eftermiddag, när mamma skulle hämta dem, var morfar grön i ansiktet och mådde inte bra.

Det visade sig att killarna rotat fram en gammal pipa och gammal tobak. ”Pojkarna tyckte det var roligt att se när jag rökte” så det gjorde han fast han höll på att storkna.

Han bodde ensam sina sista år, för mormor dog när jag var fyra. Efter att blivit påkörd av en bil, låg hon länge på sjukhus.

Jag hade ingen barnomsorg, så jag fick ofta följa med när mamma skulle hälsa på. På stenåldern när jag var barn, ansågs det inte lämpligt för barn att se sjuka människor.

Så jag fick sitta ensam i sten(ålders)trappan och vänta när mamma var inne på avdelningen.

Jag brukade få en serietidning och en tablettask att roa mig med.

En gång kom en farbror, han tyckte att jag verkligen borde få träffa min mormor och ledde in mig på avdelningen, men jag hann knappt innanför dörrarna förrän en barsk sköterska ledde ut mig igen.

Undrar om någon skulle våga/komma på tanken sätta en fyråring ensam ens i sin egen trappuppgång idag?

Morfar hade inget emot att ta sig en liten snaps till maten ibland. Men för att det inte skulle vara ”för enkelt” att ta sig en rackare, hade han ett litet knep. Han förvarade flaskan i ett överskåp, för att nå dit måste han ställa en pytteliten stol, uppepå en annan.

Men detta konststycke klarade han galant ända till sin död vid 84!

Han var en riktig gammeldags farbror, kostymbyxor, promenadskor, skjorta med manschettknappar, blanka ärmhållare och väst med klockkedja över magen.

På vintern hade han krimmermössa och en skinnjacka som säkert vägde 5 kilo!               

Han förvarade sitt lössnus i en dosa av näver, och hade alltid en bit solkigt papper i fickan för att torka de små rännilarna som rann ur mungiporna.

Till honom ringde jag när bröderna retats eller bråkat med mig, han hade alltid tid att lyssna.

Några tröstande ord på den blekingska han aldrig övergav funkade bra för det mesta.

Kalle Håkan var en riktigt bra Morfar han   och nu ska jag strax bege mig hem till hans lilla jänta, min mamma!

        Trevlig Helg och

                                    Pussen då    !

En sak jag inte kommer nämna fler gånger än just precis nu i min blogg är detta:

  Jag älskar mina söner.   

De är det finaste jag har och någonsin har haft.

Killarna är kloka, roliga och generösa.

De var supersöta, jättegulliga och världens bästa redan när de var små

och är snygga unga män numera.

Däremot har jag aldrig tyckt att det känns viktigt att berätta att jag gör det.

Jo, självklart för dem, men inte för andra.

Jag säger det inte till andra, och jag skriver inte om denna självklara kärlek i min blogg eller på min Facebook sida heller.

Mina söner är så olika på alla sätt man kan vara det som syskon.

Olika till utseende, kroppsbyggnad, färger och fysiska förmågor.

Inte det minsta liknade intressen, sinne, humör eller psykiska förmågor.

De har sällan eller aldrig gjort som jag velat eller tyckt att de borde, envisheten och självständigheten har de delat.

Som de allra flesta syskon som leker och umgås mycket hade de såna där GREJER! Såna där som ALLTID fick dem att fnissa eller skratta hysteriskt, ofta vid fel tillfälle. Nästan alltid helt obegripliga för resten av världen, men sååå himla kul!

Ingen av dem har valt vägar jag skulle valt eller rått dem att välja.

De har långt kvar innan mamma slutar lägga sig i, gnälla och tjata.

Två saker har de dock gemensamt som jag är stolt och glad över:

Båda två håller på Bajen 

samt ogillar starkt orättvisor och rasism.

De har alltså blivit i princip så perfekta jag kunde önska!

Puss    på mina söta pluttelutter !

som sagt har jag tvenne söner.

Den äldre bor på en Ö i Östersjön. Eftersom jag gillar att hälsa på hos folk när jag semestrar tycker jag detta är rätt behändigt.

Den yngre (21) bor fortfarande med mig och Make. Han står självklart i bostadskö, men har inget fast jobb och är inte riktigt färdigpluggad ännu.

Han betalar för sig hemma varje månad (lite för lite...) Nu har han satt in månadens slant, själv beslutat att summan ska vara mindre denna månad, och noggrant angivit detta på betalningen, så här:

svedaochvärk.....

Vad jag har märkt varken svider eller värker det att kacka i kartong!   !!!

Ungar!

Pussen då   !

kommer här Pappas egen beskrivning av sin barndom.

Den gjorde han till mina killar när de var små i ett litet häfte!

              Lite gullig tycker jag!

fortsatt trevlighelg och Pussen då   !